Elfenbenskusten

Hastigt och lustigt beslutade vi oss för att följa med Fredriks syster Solweig till Elfenbenskusten. Hon skulle dit för att intervjua föräldralösa barn till sin C-uppsats. Det var tack vare vår gemensamma vän Ange-Marie som skulle tillbaka till sitt hemland och göra praktik på ett barnhem som vi hamnade just i Elfenbenskusten. 

Vi fick bo hemma hos en av Anges släktingar och på så sätt verkligen komma nära den afrikanska kulturen. Vi bodde i ett fint hus, men bara ett stenkast ifrån oss bodde människor i sjul. Vägen upp till huset skulle vi i Sverige inte ens anse vara en väg och vi skulle absolut inte ens tänka tanken att köra våra bilar där.

Barnhemmet vi besökte var över våra förväntningar. Det kändes som att barnen fick vara just barn och att de hade det riktigt bra! De vuxna som jobbade där verkade ha hjärtat på rätta stället och gjorde ett bra jobb! Barnen från min förskola och en förskola där Solweig brukar vikariera skickade med leksaker och hobbymaterial till barnhemmet. Eftersom att det var 250 barn på barnhemmet var det bara några få utvalda som fick komma och ta emot gåvorna och vara med på fotot. Efter fotograferingen lades alla saker undan och senare fick vi höra att de skulle användas som belöning i skola. Inte riktigt vad vi hade tänkt oss. Hur som helst fick vi i efterhand höra att barnen i alla fall fått spela fotboll med en av de riktiga fotbollarna som vi skickat med och barnens spontana kommentarer hade varit: "Wow! Det är en hård boll!"

Man säger ju att bilder säger mer än tusen ord. Så här kommer det lite smakprov från vår resa. Bilder från barnhemmet vågar jag dock inte lägga upp här.

Det här är vår vän, tolk och reseledare!

Fredrik försöker skala en kokosnöt, men råkade öppna den istället! Gott tyckte vi!

Den här flickan och hennes bror bodde utanför vårt hus. De tittade på då vi plockade kokosnötter.

Den färska kokosnötter var alldeles mjuk inuti och smakade ljuvligt!

Här äts det kokosnötter!

Varje kväll kom det vackra fåglar till vår trädgård. Det var där det fanns flest träd i området! 

Här ser ni den bättre delen av vägen utanför vårt hus.

På väg till marknaden som låg väldigt nära vårt hus.

Från dessa växters rötter gör man Kasavacouscous. Det åt man typ varje dag.

På marknaden kom flera barn och ville bli fotade! Det var jätte kul ända till några män kom och frågade vad vi höll på med. De trodde vi var journalister och dessa är tydligen inte uppskattade i Elfenbenskusten efter oroligheterna som rått i landet de senaste åren. Tur att Ange-Marie och hennes moster Beatrice var med oss så de kunde förklara. Efter detta lilla äventyr fick kamerorna stanna hemma ganska ofta, så det blev färre bilder än vi hoppats på.

Svårt att tro kanske, men denna taxi kör på en väg. Vägen är dock bättre än den upp till vårt hus.

Barnhemmets mål och regler.

I dessa trasiga skåp förvarade barnen sina ägodelar. I möbelväg fanns det mycket att önska till barnhemmet. Och vi i Sverige borde sluta klaga på våra möbler och saker i våra skolor och förskolor.

Det här är coolt! Övertalat såg man både stora och små gå runt med saker på sina huvuden. 

Dags för lite marknad och souvenirer! 

Testar afrikanska kläder.

Nu är vi på väg till byn där Ange-Marie är född. Bilen blev dock lite överhettad.

Överhettad bil igen, men några mil närmare målet!

En bro hade rasat, så här ifrån fick vi bli hämtade med motorcyklar för att komma fram till byn. 

Några av Ange-Maries alla släktingar.

Lite afrikansk mat. Det var mycket couscous och fisk som serverades, men även sniglar, kanin lamm och fläsklägg. På bilden med fiskhuvudet ser ni en klump somkallas foto. Den i sig var ganska smaklös, men såsen var inte att leka med. Afrikanerna skrattade gott åt mina grimaser och frustningar då det brändes rätt rejält i både mun och på läpparna. 

Det var inte så lätt att dokumentera byn som de vuxna ville visa upp för oss. Så fort Fredrik tog upp kameran flockade sig barnen framför och gjorde allt för att vara med på bild.

Barnen älskade att känna på vårat hår.

Ange med sin bästa barndomsvän!

Dags att ta sig tillbaka till bilen igen. Efteråt fick vi veta att vår chaufför fått betala en man som satt på vakt vid den trasiga bron så att vi kunde komma in i byn. Rebeller har tagit makten i landet med våld och hittar på massa regler för att kunna utkräva pengar. På vägen hem blev vi stoppade flera gånger då de ville titta på körkort, i bagageutrymmet och fråga vad vi gjort, varit och vart vi var på väg. Här slapp vi dock betala något.

Bad i det varma havet! Vilken kraft det är i dessa vågor. Det var svårt att hålla balansen!

En dag då vi kom hem stod detta lamm på vår gård. Det skulle bli vår middag följande dag visade det sig. 

Jag förstod inte riktigt hur, men man hade hittat en äldre bror till han som vi bodde hos. Denna broder skulle nu tas upp i släkten och det blev en ordentlig fest. Männen och några få kvinnor satt med runt bordet och hade någon speciell ceremoni för att välkomna honom och hans familj. Fredrik fick också vara med där eftersom att han är man. Själv fick jag vara ute och titta på då kvinnorna lagade mat. Jag försökte fråga om jag fick hjälpa till, men det gick inte för sig. Jag var ju gäst och männen skulle tydligen bli arga om en gäst hjälpte till. Det var hur som helst intressant att titta på. De sjöng, dansade, provsmakade och skrattade hela tiden under de många timmarna då maten tillagades. 

På grund av oroligheterna i landet kunde vi inte ta oss iväg på safari. Vi ville inte riskera säkerheten för vare sig oss själva eller medföljande. Vi får helt enkelt ta ta det på vår nästa resa till Afrika. :)

Vi har haft en härlig resa! Tack för att vi fick följa med!

Men som man brukar säga: Borta bra, men hemma bäst!!!